Så, där är vi nu, väntar kallelse till barnneurolog. Och allt jag kan tänka på är minvackre, underbare son, som driver mig till vansinne med sitt eviga prat, som tålmodigt samarbetade genom alla undersökningar idag, som älskar att kramas, som är klok och snäll och arg och feg men envis och som kanske, kanske har en tumör under sina blonda lockar.

Jag har ända upp till sena tonåren hävdat att jag var ett exempel på en lycklig skilsmässa, att jag ju hade två familjer istället för en och blabla. Sen i takt med min egen mognad skulle jag tro har jag börjat ifrågasätta ffa min och min och pappas relation. Jag har alltid bott hos mamma och extrapappa L, varit hos pappa 35 mil bort varannan helg tom gymnasiet, ungefär, därefter på lite längre lov och så. Länge kom pappa och hämtade mig med bil, ett tag flög jag och på slutet åkte jag tåg och buss. Med ett barns självklarhet så var arrangemanget helt naturligt för mig, allt var så självklart att det var så det skulle vara och att alla ville ha mig där jag var. Pappa drev ett hotell och restaurang då, och jag var hans ständiga följeslagare på jobbet på helgerna, något jag älskade. Också åkte vi och badade, det var våran grej, och byggde lego. Ibland åkte vi till stugan, eller så till farmor på Gotland nån gång per år. Vi gjorde en massa roligt, och när jag var sju träffade han G som han kom att gifta sig med senare. När jag var 12 fick jag en syster, och en till när jag var 13. G har jag alltid kommit bra överens med.
Det hände dock ibland att han glömde bort klockan och glömde möta mig på flyget när jag kom. Jag var en försigkommen sjuåring, så jag liftade med AVISkillen på flyget som också hade kontor på pappas hotell. En gång, när jag var 10, ringde jag innan jag skulle kliva på tåget i bytet mellan buss och tåg. Pappa blev alldeles tyst, och sa att han och G skulle åka till Gotland. En del trixande senare hade även jag en biljett till Gotland, och jag var glad att åka dit. Jag såg alla dessa historier som lustiga, och berättade glatt om dem som små roliga anekdoter för mamma eller andra i familjen. Nu som vuxen kan jag bara tänka mig hur rosenrasande mamma måste ha varit på honom, hur det måste ha skurit i hjärtat på henne att höra mina roliga historier. Glömma en sjuåring på flyget!
På senare år har det också krupit fram att det i mångt och mycket var mammas envishet som gjorde att han faktiskt kom och hämtade mig varannan helg, eller fixade flygbiljetter. Hon har tjatat och tjatat på honom i alla år. Tack mamma.

Nämnde jag att jag handlat och städat och pyntat inför morgondagens födelsedag idag också?

Men…varför i hela friden har folk så extremt mycket åsikter och principer om barns sömn???? Antingen är man en hemsk elak människa som gör sitt barn till osjälvständig genom samsovning, eller så berövar men deras trygghet genom att praktisera 5minutersmetoden. Eller så orsakar man att ens barn är kroniskt sömndepriverat genom att inte ha hitler-fasta sovtider och nattningsrutiner. Det slående i alla dessa resonemang är att det genomgående är föräldrarnas (mammans?) fel att barnet inte sover enligt det normativa schemat.
Varför, varför, måste det finnas metodfascister som stående på barrikaderna högt ropar ut sina floskler; ”sova hela natten, buffa i rumpa, Anna W rules!” ”5 minutersmetoden funkar efter två nätter. På alla!” ”Stackars barn som tvingas sova oregelbundet” ”stackars barn som får skrika i 5 minuter”
Kan det kanske inte vara så att vissa saker funkar på vissa barn, andra på andra? Och att man kanske är en rätt okej förälder oavsett hur man gör, för jag råkar nog tycka att det väldigt sällan är förälderns fel att nattsömnen för barnet är knepig. Föräldrar idag är så skuldtyngda redan, kan det inte räcka nu, kan man inte bara få lite råd av varann utan att trycka ner varanna i skoskaften?
Sen är det väl så också att det här med sömn är lite av en tävlan hos småbarnsföräldrar. Antingen har man tagit rollen ”åh, lille Kalle sov hela natten från 5 veckors ålder. Utan problem, jag förstår inte vad folk gnäller om” eller ”Guuuud vad trött jag är, Olle sov kanske tre timmar inatt, max. och aldrig mer än tio minuter åt gången”. Också står man där bredvid med sitt första lilla knytt i famnen och undrar; Vad gör jag för fel, som faktiskt inte lyckas få honom att sova hela natten? Eller, hjälp, ska det bli så för oss med?
Sanningen är väl att skrapar man bara lite på ytan så visar det sig att jo, kalle äter förvisso inget på natten, men han somnar för kvällen klockan 12 och stiger upp klockan 05. Olle sov bara korta snuttar just denna natten, men det berodde ju på magsjuka. Vanligtvis sover han precis som ett vanligt barn, ibland bra, ibland lite mindre bra.

Så min slutkläm blir nog; Snälla alla andra, och mig själv, stötta varandra istället. bjud på lite kaffe, eller en kram. och låt för i helvete folk sova som de vill med sina barn.

PS: Mina huliganer har varit tuttmonster sedan dag ett, ammat som besatta HEEELA nätterna tom ett års ålder. Men då har jag sovit, vaknat till och bytt sida emellan åt. Förgörande för det goda humöret att ständigt ligga lite minus på sömnkontot. Jag har också blivit desperat ibland och halvhjärtat läst på om diverse metoder, blivit skuldtyngd, försökt lite och sen gett upp när de små bebisarmarna sträckts mot mig. Till sist har jag förlikat mig med att ha två sparkande och snarkande killar (plus sambon, då) i vår för lilla dubbelsäng. För hur smal den än är, så ryms oceaner av kärlek och närhet i den.

Jag och 4åringen var och storhandlade i torsdags, han lite småfebrig, understimulerad och vansinnigt tvär och sur. Således ingen behaglig handlingsrunda. Väl ute på parkeringen igen uppenbarar sig ett i det närmaste platt höger bakdäck. In med sur unge och matkassar i bilen, kör iväg till mack nr 1; kompressorn trasig. Kör iväg till mack nummer två-kompressorn trasig även här. (KOnspirationsteoretiska tankar om ligor som åker runt och pajar kompressorer dyker upp i huvudet på mig. Kanske är det ett sätt för mc-gängen att sabba för varan. Eller moppegängen? Eller en militant gren av mp som vill sabba för oss bilister. Nej just ja, jag röstade visst på mp sist, dem gillar jag ju.) I baksätet maler sonen likt kören i ett grekiskt drama ”mammajagvillhemmammajagärtröttmammajaghartråkigtskyndadigdethärärfelväg” Vid detta laget är däcket helt platt så det var bara att bita i gräset och byta däck där på macken. MIn första tanke var förståss att ringa hem till sambon och vara urförbannad, skälla och begära hämtning och däckbyte. Jag kom så långt att jag ringde hem, gnällde lite, men drog sen ett djupt andetag och började dra fram reservhjulet. Hjulbultarna på vinterhjulet var maskindragna, så det var efter att ha engagerat ungefär halva kundstyrkan på macken jag äntligen fick loss däckeländet. Den grekiska kören i baksätet fortsatte hela tiden. När däcket är påplats slappnar jag av och sätter nyckeln i låset; ingenting. Inte ett pip, eller ens minsta antydan till tändning. Nu ackompanjerades den grekiska kören i baksätet av en liknande i mitt huvud ”fanjävlarsatanskitbilhelvetefan”. Batteriet pallade inte att ha dörrarna öppna och lampan tänd i de 40 min däckbytet tog. Efter en del letande hjälpte en vänlig farbror mig med startkablarna och vi kunde äntligen åka hem. ”mammajagvillhemmammajagärtröttmammajaghartråkigtskyndadigdethärärfelvägj” förtsatte hela vägen hem.
Och nu kommer jag till utvecklingbiten; Jag klev in genom dörren därhemma,och var glad och trevlig! Packade upp maten och ställde mig godmodigt och lagade mat. Jag måste ha haft nån sorts tillfällig sinnesförvirring, för en annan dag hade det lett till ett monsterutbrott, minst.

Eller…

Börjar jag bli vuxen? För det var ju såna här saker som vuxna bara fixade när man var liten, när man satt där i baksätet och väntade och allt bara löste sig och verkade så enkelt. De där sakerna som gjorde att man kände att mamma och pappa kunde ALLT och tyckte ingenting var besvärligt. Vad jag i alla fall vet var att jag faktiskt växte lite grann av att jag inte följde min första impuls, utan löste situationen själv. Det är ju annars lätt att bli  handikappad vad gäller det praktiska när man bor ihop med en som t.o.m. bygger sina egna köksluckor.