Livet i limbo

Just nu lever jag mitt i ett limboliv. Mammas sjukdom ligger som en dimma över allt vi gör och tänker.
Det blev en kort tid som hon fick vara kvar hos oss. Hur kort vet vi inte riktigt än, men sjukdomen har vunnit, och nu är det bara upploppet kvar. Jag har väl, i kraft av min utbildning, förstått att det var så en tid, men nu har även min styvpappa L insett faktum. Mamma är liten, mager, skör och trött, men vid ganska gott mod.
Men det här gör att allt som vi planerar, drömmer om och ens bara gör måste ställas i relation till om jag ska vara med mamma istället. INgenting kan bestämmas säkert, allt blir preliminärt, för närsomhelst kan blixten slå till och jag måste släppa allt och rusa till mamma. Hon bor 80 mil härifrån, så det blir mycket resande.
Vi har en hett efterlängtad solsemester inplanerad om tre veckor, och jag vet inte hur jag ska göra. Efter ett extremtungt år behöver jag vilan så mycket att jag vill gråta. Men risken finns att min mamma inte finns längre när jag kommer hem. Kanske behöver jag de där två veckorna med henne istället?