Min förstfödde klarade inte synkontrollen på 4årskontrollen. Iväg till ögonkliniken. Nja, ingen dålig syn, men lite nystagmus (ofrivilliga ögonrörelser) Undersöks av fyra olika personer, slutligen svaret “nja, det är nog inget, men vi utreder neurologiskt ändå” Och jag tänker tumör, tumör, tumör. Min kompis barndoktorn säger ordagrant såhär; “I ärlighetens namn: om en narkosläkare hade kommit till mig med en
son med nystagmus hade jag inte vågat säga “det är inget” utan
att ha gjort en genomgrundlig neurologisk undersökning och i
sluttampen ändå en MR. Och jag hade hela tiden förväntat mig
normala resultat. Men jag hade letat för att utesluta en tumör. “
Så, där är vi nu, väntar kallelse till barnneurolog. Och allt jag kan tänka på är minvackre, underbare son, som driver mig till vansinne med sitt eviga prat, som tålmodigt samarbetade genom alla undersökningar idag, som älskar att kramas, som är klok och snäll och arg och feg men envis och som kanske, kanske har en tumör under sina blonda lockar.
Det är så skört, våra liv. Det ligger död och sjukdom och lurar. För varje varning vi får om hur fort det kan upphöra så förs vi också närmare varandra. Något att ta till sig och vara tacksam för, att tiden stannar och man hinner skänka tacksamhet.
Från en mamma till en annan. Varmaste kramen. Ömsinta tankar. Ryggrad av stål