det är jag, det. Mina föräldrar skildes när jag var fem, och mitt allra starkaste minne från den tiden är att min pappa kastade en klockradio i väggen. (Detta har varken innan eller efter upprepats, våldsamheter, alltså, för tydlighetens skull)
Jag har ända upp till sena tonåren hävdat att jag var ett exempel på en lycklig skilsmässa, att jag ju hade två familjer istället för en och blabla. Sen i takt med min egen mognad skulle jag tro har jag börjat ifrågasätta ffa min och min och pappas relation. Jag har alltid bott hos mamma och extrapappa L, varit hos pappa 35 mil bort varannan helg tom gymnasiet, ungefär, därefter på lite längre lov och så. Länge kom pappa och hämtade mig med bil, ett tag flög jag och på slutet åkte jag tåg och buss. Med ett barns självklarhet så var arrangemanget helt naturligt för mig, allt var så självklart att det var så det skulle vara och att alla ville ha mig där jag var. Pappa drev ett hotell och restaurang då, och jag var hans ständiga följeslagare på jobbet på helgerna, något jag älskade. Också åkte vi och badade, det var våran grej, och byggde lego. Ibland åkte vi till stugan, eller så till farmor på Gotland nån gång per år. Vi gjorde en massa roligt, och när jag var sju träffade han G som han kom att gifta sig med senare. När jag var 12 fick jag en syster, och en till när jag var 13. G har jag alltid kommit bra överens med.
Det hände dock ibland att han glömde bort klockan och glömde möta mig på flyget när jag kom. Jag var en försigkommen sjuåring, så jag liftade med AVISkillen på flyget som också hade kontor på pappas hotell. En gång, när jag var 10, ringde jag innan jag skulle kliva på tåget i bytet mellan buss och tåg. Pappa blev alldeles tyst, och sa att han och G skulle åka till Gotland. En del trixande senare hade även jag en biljett till Gotland, och jag var glad att åka dit. Jag såg alla dessa historier som lustiga, och berättade glatt om dem som små roliga anekdoter för mamma eller andra i familjen. Nu som vuxen kan jag bara tänka mig hur rosenrasande mamma måste ha varit på honom, hur det måste ha skurit i hjärtat på henne att höra mina roliga historier. Glömma en sjuåring på flyget!
På senare år har det också krupit fram att det i mångt och mycket var mammas envishet som gjorde att han faktiskt kom och hämtade mig varannan helg, eller fixade flygbiljetter. Hon har tjatat och tjatat på honom i alla år. Tack mamma.
