På ett helt annat plan än här, eller kanske på samma?
Jag och 4åringen var och storhandlade i torsdags, han lite småfebrig, understimulerad och vansinnigt tvär och sur. Således ingen behaglig handlingsrunda. Väl ute på parkeringen igen uppenbarar sig ett i det närmaste platt höger bakdäck. In med sur unge och matkassar i bilen, kör iväg till mack nr 1; kompressorn trasig. Kör iväg till mack nummer två-kompressorn trasig även här. (KOnspirationsteoretiska tankar om ligor som åker runt och pajar kompressorer dyker upp i huvudet på mig. Kanske är det ett sätt för mc-gängen att sabba för varan. Eller moppegängen? Eller en militant gren av mp som vill sabba för oss bilister. Nej just ja, jag röstade visst på mp sist, dem gillar jag ju.) I baksätet maler sonen likt kören i ett grekiskt drama ”mammajagvillhemmammajagärtröttmammajaghartråkigtskyndadigdethärärfelväg” Vid detta laget är däcket helt platt så det var bara att bita i gräset och byta däck där på macken. MIn första tanke var förståss att ringa hem till sambon och vara urförbannad, skälla och begära hämtning och däckbyte. Jag kom så långt att jag ringde hem, gnällde lite, men drog sen ett djupt andetag och började dra fram reservhjulet. Hjulbultarna på vinterhjulet var maskindragna, så det var efter att ha engagerat ungefär halva kundstyrkan på macken jag äntligen fick loss däckeländet. Den grekiska kören i baksätet fortsatte hela tiden. När däcket är påplats slappnar jag av och sätter nyckeln i låset; ingenting. Inte ett pip, eller ens minsta antydan till tändning. Nu ackompanjerades den grekiska kören i baksätet av en liknande i mitt huvud ”fanjävlarsatanskitbilhelvetefan”. Batteriet pallade inte att ha dörrarna öppna och lampan tänd i de 40 min däckbytet tog. Efter en del letande hjälpte en vänlig farbror mig med startkablarna och vi kunde äntligen åka hem. ”mammajagvillhemmammajagärtröttmammajaghartråkigtskyndadigdethärärfelvägj” förtsatte hela vägen hem.
Och nu kommer jag till utvecklingbiten; Jag klev in genom dörren därhemma,och var glad och trevlig! Packade upp maten och ställde mig godmodigt och lagade mat. Jag måste ha haft nån sorts tillfällig sinnesförvirring, för en annan dag hade det lett till ett monsterutbrott, minst.
Eller…
Börjar jag bli vuxen? För det var ju såna här saker som vuxna bara fixade när man var liten, när man satt där i baksätet och väntade och allt bara löste sig och verkade så enkelt. De där sakerna som gjorde att man kände att mamma och pappa kunde ALLT och tyckte ingenting var besvärligt. Vad jag i alla fall vet var att jag faktiskt växte lite grann av att jag inte följde min första impuls, utan löste situationen själv. Det är ju annars lätt att bli handikappad vad gäller det praktiska när man bor ihop med en som t.o.m. bygger sina egna köksluckor.
Haha! Hemskt!! Jag verkligen lider med dig och din grekiska kör känns igen! Tror däcken var platta för att det är januari. Jag håller huvudet mot bröstbenet och överlever. Glatt humör vore en bonus!
Vännen! Du är en hjälte, ju. Januari är lång. Och tråkig, och lite av ett monster som tornar upp sig. Men likt ett troll spricker hon i februarisolen. (Februarisol-det är lite av en motsägelse va? Nej, jag väljer att leva lite i mitt påhittade tillstånd)