Okej, nu tänker jag sticka ut huvudet lite. Eller, här är det ju inte så mycket, men hade det varit på familjeliv hade jag blivit svårligen halshuggen, möjligtvis torterad och helt säkert cyber-mobbad.
Men…varför i hela friden har folk så extremt mycket åsikter och principer om barns sömn???? Antingen är man en hemsk elak människa som gör sitt barn till osjälvständig genom samsovning, eller så berövar men deras trygghet genom att praktisera 5minutersmetoden. Eller så orsakar man att ens barn är kroniskt sömndepriverat genom att inte ha hitler-fasta sovtider och nattningsrutiner. Det slående i alla dessa resonemang är att det genomgående är föräldrarnas (mammans?) fel att barnet inte sover enligt det normativa schemat.
Varför, varför, måste det finnas metodfascister som stående på barrikaderna högt ropar ut sina floskler; ”sova hela natten, buffa i rumpa, Anna W rules!” ”5 minutersmetoden funkar efter två nätter. På alla!” ”Stackars barn som tvingas sova oregelbundet” ”stackars barn som får skrika i 5 minuter”
Kan det kanske inte vara så att vissa saker funkar på vissa barn, andra på andra? Och att man kanske är en rätt okej förälder oavsett hur man gör, för jag råkar nog tycka att det väldigt sällan är förälderns fel att nattsömnen för barnet är knepig. Föräldrar idag är så skuldtyngda redan, kan det inte räcka nu, kan man inte bara få lite råd av varann utan att trycka ner varanna i skoskaften?
Sen är det väl så också att det här med sömn är lite av en tävlan hos småbarnsföräldrar. Antingen har man tagit rollen ”åh, lille Kalle sov hela natten från 5 veckors ålder. Utan problem, jag förstår inte vad folk gnäller om” eller ”Guuuud vad trött jag är, Olle sov kanske tre timmar inatt, max. och aldrig mer än tio minuter åt gången”. Också står man där bredvid med sitt första lilla knytt i famnen och undrar; Vad gör jag för fel, som faktiskt inte lyckas få honom att sova hela natten? Eller, hjälp, ska det bli så för oss med?
Sanningen är väl att skrapar man bara lite på ytan så visar det sig att jo, kalle äter förvisso inget på natten, men han somnar för kvällen klockan 12 och stiger upp klockan 05. Olle sov bara korta snuttar just denna natten, men det berodde ju på magsjuka. Vanligtvis sover han precis som ett vanligt barn, ibland bra, ibland lite mindre bra.
Så min slutkläm blir nog; Snälla alla andra, och mig själv, stötta varandra istället. bjud på lite kaffe, eller en kram. och låt för i helvete folk sova som de vill med sina barn.
PS: Mina huliganer har varit tuttmonster sedan dag ett, ammat som besatta HEEELA nätterna tom ett års ålder. Men då har jag sovit, vaknat till och bytt sida emellan åt. Förgörande för det goda humöret att ständigt ligga lite minus på sömnkontot. Jag har också blivit desperat ibland och halvhjärtat läst på om diverse metoder, blivit skuldtyngd, försökt lite och sen gett upp när de små bebisarmarna sträckts mot mig. Till sist har jag förlikat mig med att ha två sparkande och snarkande killar (plus sambon, då) i vår för lilla dubbelsäng. För hur smal den än är, så ryms oceaner av kärlek och närhet i den.
